Första numret av Studentbladet. Har haft lite ångest över vad jag ska skriva om, man vill givetvis göra ett bra första intryck på er läsare. Efter en del tankar i olika banor har jag kommit fram till att det är julen jag vill prata lite om. Årets finaste och härligaste händelse för vissa. För andra årets hemskaste, mest ångestfyllda och stressande.

För de sist nämnda kan julen vara ett långt inferno av; inköp man egentligen inte har råd med, konflikter, uppoffringar, gråt och lidande.

Julen är årets största konsumenttillfälle. Det är tiden på året då man gör av med mest pengar. Rik som fattig. Alla spenderar. Vad jag ofta kan känna runt jul när man ser folk i fullständig panik på stan springa runt och leta julklappar är; till vilken nytta? Varför? Vem blir egentligen lyckligare av en materiell produkt? Helt orimligt enligt mig. Nu känner jag att detta håller på att bli någon form av kritiserande krönika om vårt konsumentsamhälle, som i regel alltid uppkommer minst ett par gånger runt jul i de flesta dagstidningar. Dessa allt som oftast undertecknade av någon ”ärrad” samhällskritiker med för lite att skriva om. Detta är inte syftet med mitt inlägg.

Kan för att övergå till något annat berätta att jag har småkollat lite på tv-programmet ”Ullared”. Kan inte säga att jag följt det slaviskt, men i vilket fall som helst så har jag fastnat för den så omskrivna mannen Morgan. Han är en av dem som produktionen lagt mest fokus på. Detta i synnerhet för hans ”egna” sätt att vara. Morgan är i medelåldern, har ingen fru, inga barn. Vet inte om killen ens haft flickvän vid något tillfälle i livet. Morgan är förmodligen en sådan där kille som pyntar och julstökar kopiöst i sitt hem vid juletid, trots att ingen kommer berömma honom. Han har alltid gästrummet redo, trots att ingen hälsar på. Han har alltid kakor i frysen ifall någon skulle komma förbi på fika. Han kollar temperaturen varje dag och bokför detta i en bok, i brist på annat att göra. Han är för mig en kille som kan ägna en hel dag åt att exempelvis tvätta bilen, trots att det bara tar någon timme. Han tar sina relativt enkla arbetsuppgifter på oerhört stort allvar, här känner Morgan att han gör nytta, han får göra något som någon har gett honom förtroende att göra. Han har helt enkelt sitt inrutade liv, dagarna bara går. Det kan lika gärna vara vinter som sommar, det spelar ingen roll för Morgan.

När man ser in i Morgans ögon ser man en sak. Tomhet. Han ser så otroligt tom ut att det gör ont att kolla. Han har levt sådär tom i så lång tid att han liksom inte kan sudda bort det, när han ler ser han tom ut, när han skrattar till en sekund ser han tom ut. När han är allvarlig ser han tom ut. Det känns som han har gett upp allt hopp om ett glatt och härligt liv. Han har accepterat sin lott här i livet. Han är liksom redo att kasta in handduken, det kvittar för honom. Allt annat är bättre än det han har nu.

Jag blir nedstämd när jag ser Morgan. Rentav ledsen. Trots att man vet så väl att det finns så otroligt många som honom. Man blir liksom tagen av att han verkligen ger intrycket av att vara ensamheten personifierad.

Vad jag vill säga är att det som sagt finns så oerhört många ”Morgans´s” ute i världen.

Ta hand om varandra.


Text: Filip Josefsson