Kyla, slask (?), snö (?). Spänning, förväntan, stress, vansinneskonsumtion, spikmattor. Julen närmar sig med stormsteg. Universitetsstudenter som jag själv förknippas ofta med mindre god ekonomi. Kommer det finnas möjlighet att köpa några julklappar till sina nära och kära, och i så fall vad? Istället för att ge sig in i hejdlösa och obegränsade diskussioner och spekulationer kring detta aktualiserade ämne så väljer vi istället sommaren som skriftlig utgångspunkt. Motpolen liksom. Ambitionen för mig och mina livskamrater var att följa upp festivalsommaren 2008 med ytterligare en sådan – fast 2009. Destination Dalarna och Sveriges nu största festival Peace & Love blev ett faktum utan omsvep.

Höga förväntningar, javisst. På tåget från Stockholm till Borlänge fick vi reda på att vår camping redan var överfull. Källhänvisning: en blondin talandes i telefon med någon individ som uppenbarligen redan var på plats i dalagemytet. Reflektion: den ädla konsten att försöka trycka in (för) många människor i förhållande till hur många som i själva verket får plats på en given yta. Att tåget vi färdades i dessutom var överfullt vilket tvingade oss (och många andra) att sitta på golvet i gången mellan sittplatserna – ja, det gjorde väl inte situationen mer komfortabel direkt. Instinktivt kände man att SJ borde anamma tågfärderna i exempelvis Indien där passagerarna hänger utanpå. Hur som helst, fram till Borlänge kom vi. Ut ur tåget från Stockholm till Borlänge kom vi. Fram till och inpå den ”överfulla” campingen kom vi. Och plats fick vi, tillsammans med cirka 22 000 andra festivalsugna galningar. Totalt 36 000 primitiva besökare med främst tältruckel som boendeform. Kläderna ut och in eller bak och fram - legitimt i dessa sammanhang.

Mycket av innehållet var som hämtat ur en välregisserad film eller en felfri dröm. Högklassigt sällskap (som jag varit bekant med på tok för länge), förträffligt klimat (30 grader varje dag), kvalitativt utbud av artister och band, tältplats under ett träd.

Men även plusen har sina avigsidor. Att vara den ende i femmannagänget som var legitimerad för att gå in på Systembolaget och handla genererar i höga halter av frustration, omoral, faderskapskänslor och en hel del annat. Lägg därtill ett nära nog tropiskt klimat och allt det som köptes ut därifrån kunde vips vara lika varmt som solkärnan. Kändes det som i alla fall. Att man dessutom tvingades promenera i ökenklimatet i cirka 30 minuter för att ta sig från campingområdet till festivalområdet och vice versa upplevde nog många med mig som en stark antiklimax. Jag menar, om man kommer på att ens mobiltelefon ligger kvar i tältet i samma veva som ett världsberömt band gör bejublad entré på scenen – då var det banne mig lika tungt som kört.

Till Borlänge tågstation kom man efter ett par riktigt heta och händelserika dagar, dock utan en trumstock från Tommy Lee eller en cigarettfimp från Pete Doherty. Det är sådant man får leva med även om ens förväntningar med all rätt stiger när man läser att såväl Mötley Crue som Babyshambles ska spela på en viss festival som man senare väljer att besöka.

Nåväl, oslagbara och oförglömliga minnen på gott och ont – med en Sony Ericsson C905 med 8,1 megapixelkamera och ett befintligt konto på Facebook kan man uppfylla de flesta behoven när det kommer till dokumentation av episka ögonblick.

Nu ser vi framåt mot högtidernas högtid, präglad av lugn och ro, frid och fröjd. Och kanske lite snö på det, man kan ju alltid hoppas. God jul och gott nytt år!

Text: Rickard Jansson, chefred.